utan att titta

Det kliar i fingrarna och jag vill skriva. Jag vet kanske inte just nu vad det är jag vill skriva. men jag gillar att slå fingrarna på tangenterna. Just nu önskar jag verkligen att jag hade en egen dator att skriva på. Eller iallafall ett ordbehandlingsprogram på Js dator.

Men jag nöjer mig med att testa min fingerfärdighet med att skriva det här samtidigt som jag tittar på the Mentalist. Det här skulle Anki ha sett. Anki fantastiska datorläraren i skolan som endast var utbildad på skrivmaskin. 

I morgon är nog dagen då jag laddat ner openoffice.

Det verkar som att ni tror att jag är utveckligsstörd

Jag tänker aldrig förminska min diagnos. Aldrig skämmas, aldrig sluta prata om det.

Det är hemskt med cancer, det är det. Jätte hemskt. På riktigt… men… Jag har inte cancer. Jag slåss med saker som samhället inte kan stråla bort. Men dom försöker. HELVETE vad dom försöker.

åhhh egentligen är jag så trött på att var tvungen att dra upp det här igen. Hur många gångar ska man behöva upprepa sig?

Jag är inte dum. PUNKT.

Snälla snälla snälla. Kan vi sätta en punkt där. Jag är inte dum. Inte de minsta. Jag har kanske svårt för vissa saker men vem fan har inte de. Nu råkar de ju stå i mina papper att jag har vissa diagnoser, bokstäver som uppenbarligen betyder mer än personen, bokstäver som betyder mer än mig.

Jag vill bara säga

Stackars er som inte ser

stackars er

Jag är inte dum.

Jag är smartare än er.

eftermiddag…

Så var det eftermiddag igen. Klockan är tre och sambon har precis landat i soffan efter jobbet. Han är trött, självklart är han det, han gick ju upp vid fem i morse. Ute är det samma väder som det har varit i några månader nu. Grått. Jag väntar på ett paket från adlibris så jag har inte ens en bok att plocka upp. Jag är rastlös. Under förmiddagen har jag plockat och pillat med lite grejer, kanske för att han inte ska känna att jag går hemma hela dagarna och gör ingenting.

Jag gör ingenting. Det händer inget. Jag vet inte riktigt vad jag vill ska hända, en kaffekopp med någon trevlig typ skulle räcka.

 

Ge mig nått som känns.

Hur det en gång var

hold on if you feel like letting go, hold on things gett better than you know

musiken dunkar ur högtalarna, de är små och spräkta. Ljudet är dåligt men det är det som håller mig vid liv. Orden. hold on. och jag håller on. jag håller så hårt i orden i texten att den flytter in i mig. pumpas genom mitt blod och blir ett med mig. vi slåss tillsammans.

i månader slog jag mig fram, jag har svårt att framkalla de känslorna jag kände då. man säger att man glömmer de dåliga tiderna, denna sommaren är alltid värre än den förra. Dem mänskliga hjärnan vill inte komma ihåg allt som var jobbigt, jag tror inte vi ”mänskligheten” hade klarat sig om den alltid hade tänkt oss tillbaka. Men jag vet. Jag vet att Hold on var ord som fick mig att hold on när det var som värst.

mörkret var mörkare än mörker och det låter som en utsliten liknelse men har du varit där förstår du vad jag menar. jag begravde mig i mitt rum, det var min gravkammare. Jag var femton år och jag trodde aldrig aldrig att det skulle bli bättre. Ångest var ett ord. Man kunde ha ångest.”Shit jag får sån ångset över det här.” Det jag kände var mer än så. Det var nätter med nålar. ja, jag rev rev rev rev.  med nålar. jag ville inte ha någon uppmärksamhet som ett deppigtbarn en problematisk tonåring, jag ville bara känna något. så långsamt långsamt lät jag nålen smeka min hud. långsam kom smärtan och långsamt släppte trycket. långsamt.

ibland handlar det bara om att känna, eller att känna något annat än tomhet och mörker. det låter svart och tungt men ibland (som nu) eller då var det sanningen. Jag visste inget annat. Jag kunde inte se någon framtid för jag ville inte ha någon framtid, jag ville inte leva så mer. jag ville inte.

jag minns väggarna jag min orden texterna jag kan dom utantill och jag vet att dom räddade mitt liv. kanske gör dom det än i dag.

det är svårt att förklara hur svart mörker kan vara, det är mer än mörker på landet. det är kanske som en kolsvart natt långt ute på landet utan el och utan ved att elda med, du måste gå ut måste men vinden viner i träden och du kan inte se handen framför dig. Det är ångest. det kniper tag om dina lungor och du vet att du måste ta dig igenom det för att överleva, vill du överleva? du vet inte, smärtan är för stor för att ens kunna.. beskrivas eller ens ta sig igenom. någonstans finns det en liten liten jävla irriterande röst som skriker hoooold oooon. och du tar ett steg till och ett till och ett till. sen blir det ljust, kanske dricker du te med någon du tycker om, kanske sover du bara vidare.

så popigt kär att jag nästan skäms.

Finfin lördag. Sambon och jag åt finmat på uteservering. Promenerade hem hand i hand. Jag i mina nya sommarskor han i sina shorts, ja det är något extra när han har shorts på sig. Jag blir lite extra kär då, kanske för att det var sommar när vi träffades. Vi hade ölpicknick på en filt utanför hans lägenhet. Nu går vi hand i hand hem. Hem till oss. Så attans fint att man bara blir fånigt kär.

Jag är lite fånigt kär, vill studsa fram lite så där töntigt som det bara är i drömmarna. Som när man kysser varandra i ett gathörn och ena foten bara lyfter lite.

Sommarkväll, tända ljus, öl, musik, pussar och jag klickar mig igenom en hel himlans massa inrednings sidor. Popkonst. Pop pop pop. Jag är så popig att jag skäms, sen slutar jag med det och inser att det är så jag är. Och det skäms jag inte för.

Välkomna

Det har varit rätt dött här ett tag så jag tänkte jag skulle visa vad jag har gjort i stället för att blogga.

Välkomna hem till oss!

Hall

Vardagsrum

Sovrum
 Badrum

Det finns ett kök och ett Gästrum/kontor/kattrum/bibliotek också men jag tror ni har tröttnat på bilder nu. Vad har ni gjort?

Framtiden arbete och vad jag faktiskt kan

Jag har skrivit en del om min adhd och asperger här. Min sjukskrivning, min ”kontakt” med försäkringskassan och sånt. Vad jag verkligen har lärt mig av det här är Hur jag vill att saker ska gå till och samhället ska se ut väldigt sällan stämmer med hur det är.

Efter sommaren står jag än en gång utan praktikplats, utan ”syssla”. För övrigt är syssla ett så himla flummigt ord. Jag får fråga vad vill jag göra men mitt svar verkar inte gå in.

Jag vill ha en arbetsplats där
– Jag känner de jag arbetar med och de känner mig, förstår mig. Uppskattar det jag kan och förstår när jag inte kan.
– Kan få flexibla arbetstider. ex. har jag haft en dålig natt ska jag kunna ringa, smsa och säga kan jag komma om en timme, efter lunch. På så sätt kommer jag kunna jobba en ”dåligdag” och inte behöva ringa och sjukanmäla mig.
– När det uppkommer stressiga situationer eller andra svåra situationer så ska jag få, gå undan en stund, byt uppgift eller i värsta fall få sluta tidigare och komma tillbaka i morgon. Alla sånna här tillfällen ska jag och mina arbetskamrater/chef pratar om när de uppkommer eller dagen efter. För att de ska förstå mig och jag ska förstå vad som hände.

Jag vill också att de som ska hjälpa mig med praktik/arbete ska fokusera på vad jag kan och försöka hitta en arbetsplats med tanke på det.

Ex. Jag är bra på att uttrycka mig, både i skrift och verbalt.
Jag är kreativ och ser ofta lösningar på problem
Jag går alltid in med hundra procent i en uppgift som jag ser att jag kan klara av eller verkligen vill göra.
Jag är bra på att organisera saker.

Nu är frågan var finns platsen för mig och hur ska jag bära mig åt för att komma dit? Vad tror ni?

Är vi nöjda om vi måste klä av oss, visa upp oss och skrika ut det?

Det finns väl ingen som har missat blondinbellas Size me omslag.

Hanna Persson som jobbar på Ego boost skriver så här:
Jag förstår kritiken, kanske framförallt för posen är något som tilltalar den klassiska ”manliga blicken”. Kanske borde vi tänkt ett steg längre när det kommer till just omslagsbilden. Kanske gjort något mer banbrytande, något som Linda Skugge skulle ha räknat som tillräckligt ”fult” (kulturellt skapad fulhet) för att räknas som naturligt.

Liv Strömquist lägger ut de här bilderna:

Jag tänker att varje gång vi tjejer klär av oss och skriker, ”Titta på mig jag är nöjd jag är så himla snygg trotts att jag inte kommer i storlek 32!” så hugger vi oss i foten. Om vi nu är nöjda om det nu är okej så finns det väl ingen anledning att skrika ut det. Eller? Bella vill visa andra tjejer att man kan se ut hur man vill att det är okej, så länge man tränar, äter hälsosamt ”håller sig sund och frisk”.  Tyvärr är de inte de tjejer som kan slänga kläderna som behöver känns sig snygg i min egen storlek, de gör redan det.

Det borde vara självklart, tjejer behöver inte sexualliserar sig ännu mer bara för att vara okej… hänger ni med?

LadyDahmer sätter fingret på vad jag menar

livet framtiden och lite om orden ni vill att jag ska skriva.

mina vänner försöker sig genom delning. Nä såklart inte men känns ibland som jag inte har några vänner kvar som inte har barn. Det är bara något år sedan jag trodde att jag aldrig skulle ha barn, vad ska jag med dom till liksom. Jag antar att det är en mognads grej att jag inte var redo för att se mitt liv så. Jag skulle aldrig bli sån, en svensson, en vanlig. Jag skulle inte ha villa, absolut inte radhus. Jag skulle flytta runt, dricka vin och kanske bo som mest i en stuga. Sunkiga möbler och en dator. Med pennan i handen så klart.

Nu räknar jag ner de få dagarna till Johan och jag får våran lägenhet, våran. En så när hus man kan komma lägenhet. Egen ingång, uteplats, tvättmaskin, förhoppningsvis snart diskmaskin. Vi går hand i hand genom Ikea, Mio, EM möbler. Väljer, pratar diskuterar. Jag surfar runt på hemnet och drömmer om hus, trädgård, lagom avstånd till stan men ändå lite på landet.

Har jag gett upp mina drömmar? Nej, jag kanske bara har omvärderat dom. Den här kärleken är inget jag vill ha så länge det varar utan hela tiden, jämt och absolut helst för alltid. Jag vill ha ett hem, en fast punkt. Ett liv där jag kan vara spontan fast alltid kan komma tillbaka till. Ett hem där jag kan få vara jag leva och umgås. Tanken på att stanna bo kvar kanske om några år ha barn som springer runt benen på mig skrämmer mig inte. Jag jublar inte heller. Det är inte så att jag inte känner något, inte tänker något,  det är mest att det känns så självklart och naturligt att jag inte hetsar upp mig över det.

Det mest flyter på och det är så avslappnade. kan man säga så?

Jag borde skriva den där boken som alla säger att jag ska skriva. En dag så är jag säker på att den kommer ner på papper, tyvärr så blir jag mest stressad över er som tycker att den borde finnas redan nu. Den sitter långt in, jag måste bearbeta, långsamt dra upp allting, kanske beställa journalen. Den kommer.

Först ska jag bygga upp mitt liv, från grunden. När jag har det att falla tillbaka på kan jag börja gräva. Peppa mig när orden kommer, men säg inte att den redan borde vara klar. Då tar orden slut.

Viktigt

Läser hos Mångmamma om vikt, det får mig att tänka. Hur man än gör är vikten ett ämne som vi inte kan hålla oss, vad ska jag säga, lugna om. Vi hetsar, stressar, tycker, klämmer, känner. För tjock, för smal, för för för. För vadå?

Jag är njöd, ibland. Tills jag tänker, men om jag ser ut så här så kan jag inte ligga med pojkvännens kompisar på stranden i sommar. Skulle jag med magen och höfterna ligga där? Vad skulle de tänka om mig? Och vad skulle de tycka om honom, ”Hur kan han vara tillsammans med henne?”

Jag är nöjd. Tills jag kommer in i butikerna och inser att jag (175 cm 77 kg) inte passar in. Kläderna är inte skapta för min figur. Storlekarna räcker inte till och jag undrar var alla som är större än mig köper sina kläder.

Jag är nöjd. Tills jag får kommentarer om den kommande bebisen. och ja, det händer en hel del. Fått höra de säkert tio gånger senaste månaderna.

Jag har alltid varit smal. Under högstadiet och gymnasiet vägde jag väl 55 kanske. Smal var jag. Det fick jag höra också, det var ett himla tjat och jag kan tala om att de var inte kul att vara smal då, är man 13 år vill man kunna köpa kläder på ”vuxen”avdelningen. Killar är inte snälla då heller, platt som en planka var jag och det fick jag höra.. Så började jag på p-piller blev vuxen och fick lite former. Extremt stor tyckte jag som ramlade upp till 64 eller så.

05

07

08

När jag var 20  var jag med om ett ganska jobbigt uppbryt ur ett förhållande, jag tappade nästan 10 kilo på en månad. sen gick jag upp allt gånger… 4 på ett år. Ja. Det är sant. Jag kan fortfarande inte titta på bilderna från den tiden. Men det gick upp ett ljus tillslut, och jag gjorde som man ska. Jag tog tag i det. Jag gick inte på någon superdiet, toktränade inte, svalt mig inte. I mitten av Juni slutade jag äta allt onödigt, godis chips kakor socker. Bort med det. BORT. Jag tog bort all annan dricka än vatten och alkohol. (Det var sommar, jag var singel och livet kunde ju inte bli för tråkigt.) Annars åt jag som vanligt men mindra potatis pasta och mer sallad.
På åtta veckor tappade jag 25 kilo.

Så det går jag vet. Det går.

11 efter 25 kg

sommar 11

Men nu sitter jag här, på en månad i vintras gick jag upp 10 kilo. Mina läkare upptäckte att jag har en alldeles för hög puls, min vilopuls ligger på 120 ungefär. Så nu äter jag betablockerare och pulsen är på 85 ungefär. Problemet är att allt fastnar jag förbränner inte alls som innan. Sen tror jag att jag är van att gå på en högre puls så jag söker sockerrusen på ett annat sätt, vad tror ni om det?

Jag önskar inte mig tillbaka till 60 kilo men 70 som förra sommaren vore nice. tack?

Var är min ideal vikt?