Hur det en gång var

hold on if you feel like letting go, hold on things gett better than you know

musiken dunkar ur högtalarna, de är små och spräkta. Ljudet är dåligt men det är det som håller mig vid liv. Orden. hold on. och jag håller on. jag håller så hårt i orden i texten att den flytter in i mig. pumpas genom mitt blod och blir ett med mig. vi slåss tillsammans.

i månader slog jag mig fram, jag har svårt att framkalla de känslorna jag kände då. man säger att man glömmer de dåliga tiderna, denna sommaren är alltid värre än den förra. Dem mänskliga hjärnan vill inte komma ihåg allt som var jobbigt, jag tror inte vi ”mänskligheten” hade klarat sig om den alltid hade tänkt oss tillbaka. Men jag vet. Jag vet att Hold on var ord som fick mig att hold on när det var som värst.

mörkret var mörkare än mörker och det låter som en utsliten liknelse men har du varit där förstår du vad jag menar. jag begravde mig i mitt rum, det var min gravkammare. Jag var femton år och jag trodde aldrig aldrig att det skulle bli bättre. Ångest var ett ord. Man kunde ha ångest.”Shit jag får sån ångset över det här.” Det jag kände var mer än så. Det var nätter med nålar. ja, jag rev rev rev rev.  med nålar. jag ville inte ha någon uppmärksamhet som ett deppigtbarn en problematisk tonåring, jag ville bara känna något. så långsamt långsamt lät jag nålen smeka min hud. långsam kom smärtan och långsamt släppte trycket. långsamt.

ibland handlar det bara om att känna, eller att känna något annat än tomhet och mörker. det låter svart och tungt men ibland (som nu) eller då var det sanningen. Jag visste inget annat. Jag kunde inte se någon framtid för jag ville inte ha någon framtid, jag ville inte leva så mer. jag ville inte.

jag minns väggarna jag min orden texterna jag kan dom utantill och jag vet att dom räddade mitt liv. kanske gör dom det än i dag.

det är svårt att förklara hur svart mörker kan vara, det är mer än mörker på landet. det är kanske som en kolsvart natt långt ute på landet utan el och utan ved att elda med, du måste gå ut måste men vinden viner i träden och du kan inte se handen framför dig. Det är ångest. det kniper tag om dina lungor och du vet att du måste ta dig igenom det för att överleva, vill du överleva? du vet inte, smärtan är för stor för att ens kunna.. beskrivas eller ens ta sig igenom. någonstans finns det en liten liten jävla irriterande röst som skriker hoooold oooon. och du tar ett steg till och ett till och ett till. sen blir det ljust, kanske dricker du te med någon du tycker om, kanske sover du bara vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s