”Det där är ju bara en liten spricka, vill du ha vård här får du minsann bryta benet ordentligt.”

Ibland blir jag faktiskt irriterad. Som nu, eller egentligen någon gång i veckan. Ja, det är ungefär så ofta som jag hör om vårdens totala jävla misslyckande av psykiskt sjuka människor, unga människor. Ni vet precis helt vanliga, av kött och blod. Som faktiskt inte vill något annat än må bra.

När jag var 16 år och i flera år nästan dagligen hade med nålar nycklar kapsyler och annat vasst rivit  i min hud. Försökt lätta ångesten. Ja iallafall så ville min läkare se och jag visade. Hon kommenterade. ”Du har ju bara rispat.”

Från SOS har jag fått höra, ”vi skickar en taxi men se till att inte bloda ner.”

Från ambulansmän som stuckit fel i armen, ”Du vill ju ändå inte leva så det gör väl inget om det gör ont.”

I natt fick en vän åka ambulans till ett sjukhus. Hon och ambulanspersonalen hade bedömt att det nog behövdes sys. Ångesten. Jacken. På sjukhuset möts hon av en syster som säger, ” Det här behövs ju inte sys, det är ju bara i huden. Vill du bli sydd får du allt skära djupare.”

Vad jag inte kan förstå är hur det kan vara helt okej att bemöta självskador med en sån sarkasm och kyla. Jag vet att man inte ska genom ömande och gullande uppmuntra självskadandet men att håna det?

Jag skulle vilja se den sjuksystern som efter att ha röntgat fotbollsspelarens ben och sett att de bara är en spricka i det går fram till honom och säger. ”Det där är ju bara en liten spricka, vill du ha vård här får du minsann bryta benet ordentligt.”

Jag undrar om sjukhuspersonal, personal på psykiatriska mottagningar inte vet att det är en sjukdom. Det är inget friskt beteende att vilja skada sig. Det är inget man gör för att ha lite kul. Ja, i vissa fall så är det uppmärksamhet. För i vissa fall krävs det för att man faktiskt ska få hjälp.

Under en tid i mitt liv fick jag inte heller någon hjälp. Man kan skrika och skrika men vården bryr sig inte om människor. Då sa en vän och psykolog till mig. ”Jag vet att jag inte får säga så här, men enda sättet att få riktig hjälp är att ställa sig på parkeringen utanför Ryhov och skära riktigt djupt. Det kan de inte se förbi.”
Jag gjorde inte så, fast det ligger sanning i det. Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk i dag. Det är tyvärr så.

Jag skulle kunna dra historier här i all evighet känns det som men det är inte meningen. Vad jag vill ha sagt bara att Alla är värda att bli bemötta med respekt.

och vad ska jag kalla min gata?

När jag bodde på Sörängen brukade jag och Fia kalla våra rum för Särängens gruppboende cell 9.

Innan i dag låg jag i sängen och läste och gosade med Mysan sen hörde jag ett vrål följt av;

”SKA JAG STÅ OCH RÖKA MENAR DU?!
JAG KAN INTE RÖKA STÅENDE! DET FINNS JU INGENSTANS ATT SITTA! JAG VILL RÖKA NU!”

En kvinna, 30-40 år, tokskriker på gatan… Hysteri över avsaknaden av sittplatser på trottoaren. Så nu undrar jag vad jag ska döpa om denna gatan till..

Jävligt mogna tankar

mmm jag förstår inte mig själv. Klockan ringer vid tio. jag snoozar. tio över tio. snooz.. snooz… snooz. Här någonstans är jag så kissinödig så  jag håller på och dör och jag tittar på klockan och tvingar mig att ligga kvar de sista tre minuterna tills de ringer igen. Sen studshoppar jag till toa för att inte sprängas. längtar efter sängen. drar på mig kläder sväljer medicin och låser dörren. längtar efter sängen. Ner för trappan känner i handväskan om nemonycklarna är med. Vill vända och gömma mig under täcket. Ner i källaren upp med cykeln. upp på cykeln och iväg. Tänker snart är jag hemma i sängen igen. Hämta nemo gosa krama kela ut och gå stanna kissa kika efter hundar bajs plocka bajset. In kolla vatten skålen. Nuu snart kan jag åka hem till sängen. säga hej då vi ses i morgon. vinka i fönstret cykla hem. siktet mot sängen. Det är här någonstans det händer något. För på vägen hem så tror jag att jag nästan hinner vakna. När jag är hemma så känns inte sängen lockande alls. Men då är jag ju hemma och har inget bättre för mig än att lägga mig i sängen.