Framtiden arbete och vad jag faktiskt kan

Jag har skrivit en del om min adhd och asperger här. Min sjukskrivning, min ”kontakt” med försäkringskassan och sånt. Vad jag verkligen har lärt mig av det här är Hur jag vill att saker ska gå till och samhället ska se ut väldigt sällan stämmer med hur det är.

Efter sommaren står jag än en gång utan praktikplats, utan ”syssla”. För övrigt är syssla ett så himla flummigt ord. Jag får fråga vad vill jag göra men mitt svar verkar inte gå in.

Jag vill ha en arbetsplats där
– Jag känner de jag arbetar med och de känner mig, förstår mig. Uppskattar det jag kan och förstår när jag inte kan.
– Kan få flexibla arbetstider. ex. har jag haft en dålig natt ska jag kunna ringa, smsa och säga kan jag komma om en timme, efter lunch. På så sätt kommer jag kunna jobba en ”dåligdag” och inte behöva ringa och sjukanmäla mig.
– När det uppkommer stressiga situationer eller andra svåra situationer så ska jag få, gå undan en stund, byt uppgift eller i värsta fall få sluta tidigare och komma tillbaka i morgon. Alla sånna här tillfällen ska jag och mina arbetskamrater/chef pratar om när de uppkommer eller dagen efter. För att de ska förstå mig och jag ska förstå vad som hände.

Jag vill också att de som ska hjälpa mig med praktik/arbete ska fokusera på vad jag kan och försöka hitta en arbetsplats med tanke på det.

Ex. Jag är bra på att uttrycka mig, både i skrift och verbalt.
Jag är kreativ och ser ofta lösningar på problem
Jag går alltid in med hundra procent i en uppgift som jag ser att jag kan klara av eller verkligen vill göra.
Jag är bra på att organisera saker.

Nu är frågan var finns platsen för mig och hur ska jag bära mig åt för att komma dit? Vad tror ni?

Är vi nöjda om vi måste klä av oss, visa upp oss och skrika ut det?

Det finns väl ingen som har missat blondinbellas Size me omslag.

Hanna Persson som jobbar på Ego boost skriver så här:
Jag förstår kritiken, kanske framförallt för posen är något som tilltalar den klassiska ”manliga blicken”. Kanske borde vi tänkt ett steg längre när det kommer till just omslagsbilden. Kanske gjort något mer banbrytande, något som Linda Skugge skulle ha räknat som tillräckligt ”fult” (kulturellt skapad fulhet) för att räknas som naturligt.

Liv Strömquist lägger ut de här bilderna:

Jag tänker att varje gång vi tjejer klär av oss och skriker, ”Titta på mig jag är nöjd jag är så himla snygg trotts att jag inte kommer i storlek 32!” så hugger vi oss i foten. Om vi nu är nöjda om det nu är okej så finns det väl ingen anledning att skrika ut det. Eller? Bella vill visa andra tjejer att man kan se ut hur man vill att det är okej, så länge man tränar, äter hälsosamt ”håller sig sund och frisk”.  Tyvärr är de inte de tjejer som kan slänga kläderna som behöver känns sig snygg i min egen storlek, de gör redan det.

Det borde vara självklart, tjejer behöver inte sexualliserar sig ännu mer bara för att vara okej… hänger ni med?

LadyDahmer sätter fingret på vad jag menar

livet framtiden och lite om orden ni vill att jag ska skriva.

mina vänner försöker sig genom delning. Nä såklart inte men känns ibland som jag inte har några vänner kvar som inte har barn. Det är bara något år sedan jag trodde att jag aldrig skulle ha barn, vad ska jag med dom till liksom. Jag antar att det är en mognads grej att jag inte var redo för att se mitt liv så. Jag skulle aldrig bli sån, en svensson, en vanlig. Jag skulle inte ha villa, absolut inte radhus. Jag skulle flytta runt, dricka vin och kanske bo som mest i en stuga. Sunkiga möbler och en dator. Med pennan i handen så klart.

Nu räknar jag ner de få dagarna till Johan och jag får våran lägenhet, våran. En så när hus man kan komma lägenhet. Egen ingång, uteplats, tvättmaskin, förhoppningsvis snart diskmaskin. Vi går hand i hand genom Ikea, Mio, EM möbler. Väljer, pratar diskuterar. Jag surfar runt på hemnet och drömmer om hus, trädgård, lagom avstånd till stan men ändå lite på landet.

Har jag gett upp mina drömmar? Nej, jag kanske bara har omvärderat dom. Den här kärleken är inget jag vill ha så länge det varar utan hela tiden, jämt och absolut helst för alltid. Jag vill ha ett hem, en fast punkt. Ett liv där jag kan vara spontan fast alltid kan komma tillbaka till. Ett hem där jag kan få vara jag leva och umgås. Tanken på att stanna bo kvar kanske om några år ha barn som springer runt benen på mig skrämmer mig inte. Jag jublar inte heller. Det är inte så att jag inte känner något, inte tänker något,  det är mest att det känns så självklart och naturligt att jag inte hetsar upp mig över det.

Det mest flyter på och det är så avslappnade. kan man säga så?

Jag borde skriva den där boken som alla säger att jag ska skriva. En dag så är jag säker på att den kommer ner på papper, tyvärr så blir jag mest stressad över er som tycker att den borde finnas redan nu. Den sitter långt in, jag måste bearbeta, långsamt dra upp allting, kanske beställa journalen. Den kommer.

Först ska jag bygga upp mitt liv, från grunden. När jag har det att falla tillbaka på kan jag börja gräva. Peppa mig när orden kommer, men säg inte att den redan borde vara klar. Då tar orden slut.

Viktigt

Läser hos Mångmamma om vikt, det får mig att tänka. Hur man än gör är vikten ett ämne som vi inte kan hålla oss, vad ska jag säga, lugna om. Vi hetsar, stressar, tycker, klämmer, känner. För tjock, för smal, för för för. För vadå?

Jag är njöd, ibland. Tills jag tänker, men om jag ser ut så här så kan jag inte ligga med pojkvännens kompisar på stranden i sommar. Skulle jag med magen och höfterna ligga där? Vad skulle de tänka om mig? Och vad skulle de tycka om honom, ”Hur kan han vara tillsammans med henne?”

Jag är nöjd. Tills jag kommer in i butikerna och inser att jag (175 cm 77 kg) inte passar in. Kläderna är inte skapta för min figur. Storlekarna räcker inte till och jag undrar var alla som är större än mig köper sina kläder.

Jag är nöjd. Tills jag får kommentarer om den kommande bebisen. och ja, det händer en hel del. Fått höra de säkert tio gånger senaste månaderna.

Jag har alltid varit smal. Under högstadiet och gymnasiet vägde jag väl 55 kanske. Smal var jag. Det fick jag höra också, det var ett himla tjat och jag kan tala om att de var inte kul att vara smal då, är man 13 år vill man kunna köpa kläder på ”vuxen”avdelningen. Killar är inte snälla då heller, platt som en planka var jag och det fick jag höra.. Så började jag på p-piller blev vuxen och fick lite former. Extremt stor tyckte jag som ramlade upp till 64 eller så.

05

07

08

När jag var 20  var jag med om ett ganska jobbigt uppbryt ur ett förhållande, jag tappade nästan 10 kilo på en månad. sen gick jag upp allt gånger… 4 på ett år. Ja. Det är sant. Jag kan fortfarande inte titta på bilderna från den tiden. Men det gick upp ett ljus tillslut, och jag gjorde som man ska. Jag tog tag i det. Jag gick inte på någon superdiet, toktränade inte, svalt mig inte. I mitten av Juni slutade jag äta allt onödigt, godis chips kakor socker. Bort med det. BORT. Jag tog bort all annan dricka än vatten och alkohol. (Det var sommar, jag var singel och livet kunde ju inte bli för tråkigt.) Annars åt jag som vanligt men mindra potatis pasta och mer sallad.
På åtta veckor tappade jag 25 kilo.

Så det går jag vet. Det går.

11 efter 25 kg

sommar 11

Men nu sitter jag här, på en månad i vintras gick jag upp 10 kilo. Mina läkare upptäckte att jag har en alldeles för hög puls, min vilopuls ligger på 120 ungefär. Så nu äter jag betablockerare och pulsen är på 85 ungefär. Problemet är att allt fastnar jag förbränner inte alls som innan. Sen tror jag att jag är van att gå på en högre puls så jag söker sockerrusen på ett annat sätt, vad tror ni om det?

Jag önskar inte mig tillbaka till 60 kilo men 70 som förra sommaren vore nice. tack?

Var är min ideal vikt?

Många gånger har ni sagt, jag sagt, att min största fiende är jag. Det är inte sant. Min värsta fiende är ni. Värkligeheten. Kräkleken. Paragrafvärlden. Ni som lyssnar men inte hör.

Det svåraste är att hitta orden som kan nå in i er. Som når in, stannar kvar. Ord som inte är främmande i era blodomlopp, som inte era antikroppar stöter bort.

Jag behöver en skalpell, steril, ett snyggt snitt som läker men finns kvar. När jag hittar den, då är kanske kriget slut.

Skriv skriv skriv!

Ni säger det. Jag…. ska.

Jag ska skriva om hamburgerdressing, skrubbsår, fängelsevistelse, toffelfolk, tabletter, adrenalin. Jag ska skriva om hur det var. Jag ska skriva om vem jag är och varför. Jag ska skriva om berg att bestiga, dalgångar att gå vilse i. Jag ska dra orden ur mig. Vrida meningarna till ett språk som du förstår. Översätta. Jag ska.

Jag ska inte bli HonDenTrasiga. Jag ska inte bli den. Jag har aldrig varit hon. Kommer aldrig bli hon.

Jag ska skriva så du förstår, så du ser. Så du förstår hur länge jag kan trampa vatten. Hur fort jag kan bestiga berg. Hur hårt jag kan slå ner murar och hur lätt huden brister. Hur det är att vara LIV Positiv, hur det är att vara ett barn. Ett barn med alla förutsättningar, livet framför sig och ingen som lyssnar. Hur det är att vara vuxen med alla förutsättningar, livet framför sig och ingen som lyssnar.

Hur rösten spricker, falsetten skär, hur jag tar platsen kraften orken. Hur de rosa kväver avgrundsvrålen. Hur skakningarna kommer och varför.

Jag lärde mig att gilla everybody hurts.

Det finns ett mörker i mig.
En del där solens strålar inte når in
dit dina läppar inte når

slår i ordboken
letar efter ett ord
en känsla

det är glädjeskrik
orosgnag
allt ska döljas

Det är klarblå himmel
fylld av orosmoln
åskvärme

lindansande skoskavsfötter

Vad snyggt jag faller
tänker jag belåtet

panik
tänk om
tänk om
tänk om

ni ser
hur råttorna gnager
rensar stopningen

bomullsvärlden
duntäckeslivet

det räcker inte