Jag skriver. Längre och mer än någon sin innan. Orden flyger runt i mitt huvud och jag blir retlig om jag inte får ner dom.jag har skrivit i några dagar nu. Fått ner några sidor. Det är mycket jobb. I början flöt språket nu samlar jag mest scener och försöker få ner dom på papper. Tänker att perspektiv går att fila på bara man har motivet. Jag blir irriterad över att scenerna kommer i fel ordning. Jag gillar ordning. Nu är det ingen ordning. Det är mycket jag. Jag skriver. Det var längesedan jag hade denna känslan. Nu är den där. Jag håller den varsamt.

Annonser

det blev en..

Ja, det blev en prinsessa. alla har skrivit det och de flesta verkar otroligt lyckliga. Vad jag mest reagerar på är att de nu har blivit en familj. Är man inte en familj innan man har fått barn? Det kanske man inte är, man måste vara minst tre för att kallas familj.

Och det pratas om hur fantastiskt det är att det föds en liten tjej vars framtid redan är helt bestämd. ”vi vet vad hon ska jobba med, var hon ska gifta sig, var hon ska begravas.” Är det lycka? Att inte har någon som helst egen vilja. Att man har en hel nation, eller iallafall en halv som bevakar varje steg man tar. Det blir säkert löpsedlar bara av första tanden, första steget första pottbesöket.

Det är kanske bara jag som skulle få panik. Är det bara jag som skulle tycka att det var jobbigt att två timmar efter en förlossning stå i tv och tala om det. Att en läkare berättar hur duktig Vicktoria var som födde en välskapt dotter, vad hade de sagt om de var ett sjukt barn, en förlossningsskada, ett blint barn.

Åhh jag vet inte ens varför jag skriver det här, antagligen för att jag måste diska och inte har den minsta lust med det.

”Det där är ju bara en liten spricka, vill du ha vård här får du minsann bryta benet ordentligt.”

Ibland blir jag faktiskt irriterad. Som nu, eller egentligen någon gång i veckan. Ja, det är ungefär så ofta som jag hör om vårdens totala jävla misslyckande av psykiskt sjuka människor, unga människor. Ni vet precis helt vanliga, av kött och blod. Som faktiskt inte vill något annat än må bra.

När jag var 16 år och i flera år nästan dagligen hade med nålar nycklar kapsyler och annat vasst rivit  i min hud. Försökt lätta ångesten. Ja iallafall så ville min läkare se och jag visade. Hon kommenterade. ”Du har ju bara rispat.”

Från SOS har jag fått höra, ”vi skickar en taxi men se till att inte bloda ner.”

Från ambulansmän som stuckit fel i armen, ”Du vill ju ändå inte leva så det gör väl inget om det gör ont.”

I natt fick en vän åka ambulans till ett sjukhus. Hon och ambulanspersonalen hade bedömt att det nog behövdes sys. Ångesten. Jacken. På sjukhuset möts hon av en syster som säger, ” Det här behövs ju inte sys, det är ju bara i huden. Vill du bli sydd får du allt skära djupare.”

Vad jag inte kan förstå är hur det kan vara helt okej att bemöta självskador med en sån sarkasm och kyla. Jag vet att man inte ska genom ömande och gullande uppmuntra självskadandet men att håna det?

Jag skulle vilja se den sjuksystern som efter att ha röntgat fotbollsspelarens ben och sett att de bara är en spricka i det går fram till honom och säger. ”Det där är ju bara en liten spricka, vill du ha vård här får du minsann bryta benet ordentligt.”

Jag undrar om sjukhuspersonal, personal på psykiatriska mottagningar inte vet att det är en sjukdom. Det är inget friskt beteende att vilja skada sig. Det är inget man gör för att ha lite kul. Ja, i vissa fall så är det uppmärksamhet. För i vissa fall krävs det för att man faktiskt ska få hjälp.

Under en tid i mitt liv fick jag inte heller någon hjälp. Man kan skrika och skrika men vården bryr sig inte om människor. Då sa en vän och psykolog till mig. ”Jag vet att jag inte får säga så här, men enda sättet att få riktig hjälp är att ställa sig på parkeringen utanför Ryhov och skära riktigt djupt. Det kan de inte se förbi.”
Jag gjorde inte så, fast det ligger sanning i det. Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk i dag. Det är tyvärr så.

Jag skulle kunna dra historier här i all evighet känns det som men det är inte meningen. Vad jag vill ha sagt bara att Alla är värda att bli bemötta med respekt.

Sammanfattning av de senaste 50 timmarna

image

I fredags förmiddag gick tåget mot huvudstaden. Jag var hyffsat uttråkad hela tiden.

image

Jenny möte mig på stationen och så handlade vi lite mat och drog hem till henne. Hon bodde i det finaste i lilla huset och jag blev kär direkt när jag kom innanför dörren. Jag skulle tagit foton på hennes hus men de glömde jag visst. Hittade iallafall den här bilden på Jennys kyl.

image

Vi lagade tacos och tog en öl. Sen flyttade vi upp på hennes loft och började värma upp inför Loke. Vin en massa godis och en himla massa Loke blev det innan det var dags att ta bussen till gamla stan.

image

Vid halv nio kom vi till sjätte tunnan där Loke skulle spela. Sjätte tunnan är en medeltidskrog i en källare i gamla stan. Jag åt bäver, drack mjöd och när jag skulle gå på toa förvirrade jag mig in på en pissoar.. typiskt mig. Men det trevliga paret vi satt med förklarade vägen och när vi väl hittat rätt skrattade rätt bra åt mitt misstag.

image

Det var trångt i lokalen och lågt i tak, vi fick stå på bänken för att se något och för att hålla balansen fick jag hålla i mig i taket som var ganska sotigt. Kolsvarta och lyckliga tog vi bussen hem efter en bra spelning. På bilden har jag redan skrubbat händerna en gång…

image

Jag köpte en skiva av Loke och vi hittade världens godaste choklad på pressbyrån.

image

Sen blev det lördag och vi drog in till stan. Jag skulle ju ha en Stenmarkmagnet men hittade tyvärr inte den med Vetlanda. Istället blev det lite annat smått och gott. Stenmarkvykort nyckelring och några magneter.

image

Vi gick runt på söder och åt jätte god sushi innan vi tog bussen till Nacka forum. Jag skulle ha ett par kängor som inte fanns. Vi handlade mat och sprang till bussen för nu var jag så trött att jag trodde jag skulle somna stående.

image
Dagens skratt. Jenny hade ingen sax så vi köpte en. När vi kom hem och packade upp sa Jenny, ”Nu är det klippt!” Det behövdes nämligen en sax för att få upp saxen… Med lite våld och en kniv fick jag till slut upp den.

image

Efter att ha vilat lite kokade jag soppa och rullade jag in mig i Turtles filten.

image

Så tittade vi på Bones och tanken var att vi skulle somna tidigt… Så blev inte fallet.

image
Klockan tio i fem ringde klockan och jag fattade ingenting. Kanske fick fyra timmars sömn med  det vara bara att klä på sig packa äta frukost och gå i väg till bussen.

image

Jenny höll humöret uppe när vi fem i sex åter igen väntade på bussen till stan. Klockan sju gick hennes tåg till Uppsala och jag väntade på stationen. Kvart över åtta gick mitt tåg och jag hann se ungefär tiotusen skidor. Höra, ”hon var en fantastisk sångare det var synd att hon dog.” trettio gånger. En pappa försökte lära sin fyra åriga dotter spela iphonespel och upprepade i väldigt lugn och pedagogisk röst varje fras fem gånger. ”Det där är en vägg, det där är en vägg, det där är en vägg, det där är en vägg. Du förstår det där är en vägg.” Kändes som en hackig skiva.

image

Tio i elva rullade jag i på stationen i Nässjö och jag insåg att jag redan hade varit vaken i sex timmar. Mormor och morfar möte mig och på min plats i bilen låg en inplastad macka. ”Vi misstänkte att du skulle vara grinig om du inte fick något att äta.” Nu är jag hemma och Mysan ligger klistrad mot mitt bröst.

Fantastisk helg. Jag är trött… Och lite rastlös.