en av alla tusen börjor.

Hon låg i soffan, halvlågsatt med benen på bordet. Hon hade precis tagit den sista chokladbiten ur Toffifeeasken. Hon tyckte egentligen inte om dom, hade mest ätit upp dom i ren tristess.
Livet är det där som pågår när jag sitter här… Hon hade öppnat ett tomt worddokument. Som förr, flera gånger förr. Skrivit en rad suddat raderat och stängt. Vill du spara innan du går vidare? Ja. Nej. Avbryt. Avbryt. Väljer man avbryt så kommer man tillbaka till där man var. Alltså har ingenting hänt överhuvudtaget. Ett meningslöst klickande utan mål.
Det var hennes mormor som hade köpt dom förresten, Toffifeeasken alltså inte dokumentet eller något om klickandet. Hennes mormor hade köpt asken för att vara snäll, för att hon ville ge något. Hon var sån mormodern, vill alltid vara där. Fast på lagom avstånd. Stannade bilen utanför hennes lägenhet och ringde upp. ”Jag är här utanför nu, kom ner så…” Hon hade redan här börjat gå ner för trapporna. Högst upp. Hon bodde högst upp, alltså fick hon alltid gå längst ner, ibland tänkte hon att även om hon bott på andra våningen hade hon behövt gå längst ner för att komma ner. Ibland bara fortsatte hon och gå. Ut genom dörren, ner för trappan, ner ner ner och ut. Nu stod hennes mormor där i bilen, kramkram ta hand om dig nu här får du. Upp upp upp… Det var det roliga den dagen.
Det hände inte så mycket i hennes liv. Hon visste inte heller vad hon ville att det skulle hända. Eller jo, hon ville ju skriva. Skriva boken. Romanen. Det där som hon sen skulle kunna visa upp att hon faktiskt hade gjort. Hon skulle tala om ångesten, den ångesten alla författare bär på. Den som dom släpar på genom livet lite undangömd som senare blommar ut och ur den så liksom föds det fram en bok. En roman. Säkert en trehundra genom redigerade och om arbetade väl formulerade sidor. Visst var det det hon ville. Fast, hon visste inte riktigt hur det skulle gå till. Hon hade ju redan burit runt på ångesten i så många år och visst hade den blommat här och där och visst hade hon lyckats skriva ner en sida ibland en dikt. Nån gång hade hon till och med skrivit en två tre stycken rader som hon tyckte var helt bra. Men det där födandet. Nej det blev inte så mycket fött. Hon blev lycklig då hon lyckades sitta och skriva i en stund men resultatet blev aldrig tillräckligt för att kalla en bok.
Hon tittade på tvn. Drog filten om sig och tänkte att hon kanske skulle sätta på ett avsnitt av den där serien. Sen tittade hon på tvn igen. Den var svart. Hon tittade på tvn, på en avstängd tv. Så mindes hon filmen som hon såg när hon var ung, eller inte ung hon är fortfarande ung, som hon såg när hon var barn, som hon senare lärde sig citera helt utantill. ”Sitter du och tittar på Bingolotto utan lott?” ”Ja, jag tycker det är så mysigt när andra vinner. Dom blir så glada.” Nu kan hon inte minnas om det är exakt så dom säger men hon orkar inte bry sig. En annan dag hade hon rest sig och letat bland bok travarna efter boken med manuset till filmen, bläddrat fram och korrigerat sina tankar. Men inte i dag. Idag tittade hon på den svarta tvn med en tom kartong toffifee.

 

 

Ja, det var vad jag knepade ihop idag. en tio minuter tog det, det är ungefär så länge jag har koncentration till att skriva, jag tycket inte det är dåligt jag tycker inte det är bra. Det mest är och jag är med den. Eller nej. Det är jag inte. Nästa gång jag får för mig att skriva så skriver jag något annat. Det gör att min mina dokument mapp är full med sånt här. typ 3000 tecken som leder ingenstans.. Bahh. jag vill också känna ett kall. En historia som bara måste skrivas. Ibland undrar jag vad det är för bullshit, jag känner aldrig något sånt. Hur gör man?

 

Annonser

postpubertala bekännelser

Tomma vinglas
randig kind
öppet fönster
och minusgrader

ciggarettlukt diskberg
sommarnattsdröm
tacoskryddat vardasliv
med tryghetsförsäkring

fredagsmys
dippskål chipsskål
kattmat och kattsand
på inköpslistan

tjugotvå år
katt ingen hund
drömmar inga mål
tandkräm och lösgodis

kattspinn varmkroppen
tekoppar spenatsoppa
städångest
och fortfarande
längtan att passa in

vara som dom
sticka ut
rebella lite lagom
kryddig köttfärssås

paris london
regnväder höststormar
gummistövlar tuggumi
en önskan om att aldrig bli som dom

tända ljus dammiga bord
översvämmade pockethyllor
magkittlar kyssar och livslust.

Fristad

Jag saknar lägenheten
hur den var min
frihet

Jag saknar hur ljuset kom in genom fönstret
hur jag var vaken till gryningen
och sov hela dagen.

Jag saknar nätter i köket
med stora tekoppar cigaretter och fingrar
som slog emot tangenterna

Jag saknar fötterna mot marken
och den unkna luften i kiosken
där jag köpte mjölk för tio kronor

Jag saknar hur jag kände mig anonym
ensam

ett med världen

Jag kan sakna missären
som om den har något
romantiskt skimmer

men mest saknar jag ljuset
in genom fönstret.

Du i texten är inte du som läser

Vissa saker gör så ont så att man stänger av. För att kunna fortsätta gå.
Ett steg i taget
framåt.

Jag håller huvudet högt
jag gråter inte.
När du ser.

Måste du vara så tuff hela tiden?
Allt det här
Allt du är
Är bara en fasad.

Jag tänker
Det är inte sant det du säger

Det finns andra som säger
Att jag är stark
Att jag är tuff
Till och med otrolig

Vissa saker är för svåra
Gör för ont och jag kanske är svag då
Kanske stänger av då

Ibland får man överleva.

Vanliga människor

Jag pratar med en vän om vanliga människor. Antagligen för att jag börjar försöka leva ett vanligt liv. Eller vadå börjat. Jag försöker. Helhjärtat för fan.

När äter, sover och knullar vanliga människor frågar jag. Vännen svarar så fint att jag klipper om det till en lite dikt. Så tänker jag ”vad fan har jag gett mig in på?!”

vanliga människor knullar inte

dom har sex

missionären
under täcket

på årsdagar

och

när han har kommit hem
med blommor