30 december

Vem fan bestämde att från 28 december ska jag vara sjuk?
Det är den mest irriterande jultradition av alla.
Så i år tänker jag fira nyår som förra året, snorig och jävlig.

Idag har vi i alla fall städat ut lägenheten
så nu är det bara att åka dit på måndag och lämna nycklarna.

Jag är fortfarande dålig på att uppdatera,
får bli bättring till nästa år.

Det får bli ett nyårslöfte.

29 december

Skulle visst vara i Nässjö klockan tio i morgon och städa och måla…
Hoppas jag är lite människa då.
nu vet jag inte riktigt hur det ska gå till
helst vill jag bara ligga i sängen och bota min förkylning.

25 december – God jul Miranda

Jag letar vidare i arkivet och laddar upp en till jultext

Flickan står framför spegeln. Vrider och vänder på sig. Bruna ögon, svart hår. Lång och smal men ända kämpar hon för att hålla in magen. Sträck på dig! Hennes spegelbild är liten, liten och svag. Ögonen stirrar som mörka stenar på henne, de skriker efter hjälp. Lång och smal som den gamla tanten alltid sa, ”Du ska manikänga när du blir stor.” Det hade de andra också sagt. De, den stora massan. ”Anda tjejer som ser ut som du blir modeller, det blir aldrig du. Det var så dom sa. Den stora massan. Flickan ser på sig själv med en önskan. En önskan att vara kort och tjock. Var hon det skulle hon inte vara lika misslyckad. Då hade hon kunnat skylla på det. Hon synar sig uppifrån och ner, brösten är för små, att de aldrig vill börja växa. Lång och smal kämpande för att håla in magen med en längtan efter att bli någon annan. Ett förakt emot sig själv som är stort. Flickan vrider på sig igen och torkar snabbt bort tåren som rinner ner för kinden. Hon var fel, så fel.

En sista blick i spelgen innan hon gick in i vardagsrummet för att prata med sin mamma.

Jag vill inte, mamma ” Hon såg på sin mamma med en bedjande blick. ”Snälla”.

Du måste. Du klara det här.” Flickans mamma såg på sin dotter och öppnade sin mun för att säga något när det ringde på dörren.

Jag vill inte” var det sista flickan sa innan hon öppnade dörren och såg honom rakt i ögonen. Mannen som var hennes pappa muttrade och frågade om hon var klar.

Ska du se ut så där?”

Ja, det ska jag.”

Flickan tittade inte ens åt honom, hon hade väntat på just den kommentaren.

Med nersänkt blick gick flickan ner för trappen. På radion spelades julmusik och det retade fram tårarna i hennes ögonvrå. Varje trappsteg viskade ”god jul Miranda”. För varje steg flickan tog vid sidan av sin far krympte hon, för varje sekund i hans närvar blev hon mindre. Så liten att hon till slut inte syntes mer där hon satt i sin nyköpta röda bil. Julröd, inte kärleksröd. Sträck på dig Miranda, det är jul, sträck på dig. Du måste klara det här! Bryt inte ihop nu. Det var de orden som hon hela tiden upprepade för sig själv. I samma takt som flickan krympte så växte kylan i bilen. En kyla emellan en dotter och en far. Så stark, så tryckande kall. Nu skulle det firas jul. Glädjen skulle vara stor som givmildheten och tacksamheten.

Ut till farmor och farfar var de på väg för att fira en ”riktig” jul. Flickan tog upp en spegel ur väskan och tittade ytterligare en gång på hur hon såg ut. Svart tajta jeans, svart skjorta och en blodröd slips. Hon viste vilka kommentarer hon skulle få. Hennes farbror var värst. ”Här kommer våran egna rebell, Punkjävlen.” Det faktum att han var minst tretio år äldre än de ”raggare” som jagar henne på stan gör att hon inte blir ett dugg bättre än dem. Flickan viste att det inte spelade någon roll hur hon såg ut, de skulle ändå inte acceptera henne. Om ändå farfar hade funnits. Hon ångrade sig samtidigt som hon tänkte tanken, farfar fanns ju faktiskt. Men sittande i en rullstol och utan att kunna prata var han inte till så stor hjälp som han hade kunnat vara. Farfar brukade grymta ifrån sin stol när de gick för långt i sina på hopp men det resulterade bara i att hennes faster körde in honom på toa mumlande ”Oj vad nödig du blev nu va pappa.” Flickan förstod vad sin farfar menade och det värmde hennes hjärta i all denna julkyla. Kallstjärna.

Tankarna susade runt i hennes huvud, hon höjde volymen på mp3n när hennes pappa försökte prata med henne. Julgröten skrek till henne, den ända jullåt som hon kunde acceptera. Hennes jämnårigas ord letade sig in i hennes huvud. ”Det där är ju ingen jul låt, den är ju inte lycklig.” Hon höjer volymen ytterliggare för det här var hennes jul och de skulle bara vara glad att de slapp vara med om den. I glittervakuum kan de hoppas tro och tralla bara hon slipper vara lika falsk som dem. För det var så de var, det var de som var falska. De som inte vågade öppna ögonen och se hur det var, De ville inte se och hon ville inte förstöra den ”härliga” stämningen skapat sig, i en värld utan sorger utan bråk. Det var där de levde.

I dag rann inte tårarna från Mirandas ögon utan ifrån hennes hjärta. Det ingen vet … När de svängde in på vägen som ledde till hennes farmors hus samlade flickan mod. ”Mamma kommer och hämtar mig sen, mamma kommer.” Hon intalade sig orden så att hon kunde andas lugnt. Hon var liten men hon skulle slås. Hon skulle slås mot sin fördomsfulla släkt som aldrig skulle förstå. De skulle inte få se hennes tårar, de skulle bara känna hur isen smälte av det brinnande hatet i hennes kalla svarta ögon. De kunde varken se eller förstå. Hennes kära far hade förvridit deras blick, ändrat och suddat ut de vassa kanterna. Bara för deras ögon inte för Miranda, hon skar sig på kanterna, verklighetens vassa kanter. Hennes far hade skapat ett hat i dem. I deras oförstående tomma ögon hade hennes far planterat ett hat emot henne. Det var Miranda som hade svikit, det var Mirandas fel. Den ända hon inte hade lyckats med var sin egen far, Mirandas farfar. Han var stor och stark och han vågade se sin sons brister, tills den dagen då sjukdomen slog till och han blev bunden till rullstolen och förlorade talet. Han hade två övervakande ögon men han var handlingsförlamad. Flickan kunde se sorgen i sin farfars ögon, han var så ledsen för att inget kunna göra. Om hon bara kunde få honom att förstå vilket stöd han var för henne.

Hennes far hade svikit för många gånger för att hon skulle våga prata med honom. Hans ord var tomma men de kunde ändå såra, djupa sår. Han kunde krossa henne, smula sönder henne emellan sina fingrar. Hur förklarar man det oförklarliga för någon, var frågan som ringde i hennes huvud. Lokes röst viskade till henne sången som lika väl kund handlat om henne, ”Blunda Miranda var inte rädd, jag är din räddande prins.” Rädd var hon rädd för att hon inte skulle orka hålla masken uppe nu när de snart skulle kliva ur bilen och gå in för att möta hennes släkt. Farmor, farfar faster och farbror och kusinerna Elin och Felix. Hon ville inte låta dem se, ingenting skulle de få se. Hon skulle vara stark och så emot tacklingarna deras ord gav henne. ”Varför bor du inte hos Lars?” Det var det första hon skulle få höra av sin faster hennes svar var enkelt. ”Jag bor hos mamma.” Hon skulle vilja svara ”Värmen är bättre i storm” och se om hennes faster ville förstå.

Nu stannade bilen utanför hennes farmors hus. I fönstret lös adventsljusstaken och trädet i jämte brevlådan lystes upp av många små små lampor. Ut på trappan kom hennes farmor.

Så bra att du kom med. Det här ska bli så bra. God jul Miranda.”

23 december – Julen som den var eller som den blev

Lägger upp en gammal jul novell jag skrev för några år sedan.

Julen som den var eller som den blev.

Mys, förväntansfullt. Paketen ligger under julgranen, som är en ljusstake med en ljusslinga i. Utanför fönstret ligger mörkret dunkelt över staden. Det är kvällen innan julafton och i en soffa sitter en lillebror och tar upp paket efter paket. Klämmer, skakar.

”Mamma, vad är det i den här? Har jag önskat mig något som ser ut så här?” Ifrån köket hörs det emellan skrammel av julstök en röst till svar.

”Ja, det har du, men jag tänker inte säga vad det är.” Här firas julen som den ska, med förväntan, glädje och kärlek.

”Då kan vi äta!” Kvinnan i köket ropar till sina barn och en tanke om att de har blivit så stora nu far igenom hennes huvud. Flickan har dukat, tänt ljus bråkat lite med sin lillebror för att han är så nyfiken. Men hon är fult medveten om att det är säkert just det han vill, småbröder ska alltid retas. Här firas det jul men på bordet finns det varken julskinka eller julmust. Nej här äter de något de alla tycker om, kycklingwok. Julen ska firas genom att ta måsten i andrahand. Blås bort mörkret men blås inte ut ljuset.

När maten är uppäten sätter sig brodern återigen i soffan.

”Mamma, har du pratat med pappa?” Säger han och håller upp ett paket som är misstänkt likt en skiva.

”Nej vadå?”

”När vi var på Åhléns så sa han att tomten kanske kommer med den här skivan.”

”Jasså, vilken skiva då?”

”Den här! Absolute Rock Deluxe.” Flickan som var med sin mamma i köket såg i sin moders blick att det inte var den skivan som låg gömd under pappret men att hon trodde att han skulle bli glad ändå.

”Mamma! Det är orättvist jag får tre paket och Miranda fyra!

”Ta det lugnt, det blir nog rättvist sen ska du se. Förresten så är det tre till er var nu. Då gick flickan in på sitt rum och hämtade tre paket till. Hon placerade dessa tillsammans med de andra under julgranen.

”Kom och hjälp mig hälla upp godis så ska han få se vad det är i paketen sen.” Mamman bad om hjälp med händerna nere i det ryckande diskvattnet. Flickan plockade med skålar och godis och sa till sin mamma. ”Titta han är som ett barn på julafton, vi gör det här för honom. Om någon ser honom nu skulle ingen tro att han fyllde tretton för över en månads sen.”

Paketen öppnades och ögonen lyste på mamman när hon såg den enkla men mycket vackra silverring med en liten sten i hon fick av sin dotter. ”Det är inte något litet.” ”Jo mamma den är liten och du ska ha den. Den är fin, som du.”

Natten smög sig närmare i samma takt som godisnivån i skålarna minskade. När hennes bror hade somnat i soffan framför tvn med någon dålig film som strålande ljus i det nästan helt svarta vardagsrummet. Skivan han hade fått rullade på repeat och Eminem sjöng utan publik på broderns rum. Då gick flickan in till sitt och rullade in sig i den nya mjuka fliten hon hade fått av sin mamma. Hon visste vad hon hade framför sig i morgon och hon hoppades att kvällen hade stärkt henne så mycket att hon skulle orka följa med. Kanske skulle hon orka hon ville verkligen inte lämna sin bror i sticket.

Flickan kryper ner under täcket med filten. Det är en kall natt som föder en tom dag. Julafton.