Nöjd

Så sjukt stolt över mig själv. En timma på gymmet med Amanda. Sjukt tacksam över att jag har henne som vän och att hon tar med mig. Jag hade inte ens en antydan till ångest för hon var hela tiden där och peppade och visade. Fina vännen.

Nu hoppas jag att försäkringskassan kan betala ett gymkort så jag kan hålla igång det här. Vet att jag skulle må mycket bättre om jag tröttade ut mig själv fysiskt några gånger i veckan. Och trött blev jag och i morgon kommer jag antagligen ha träningsverk som bara den.

Nu ligger jag helt inrullad i zebrafilten och tittar på Mot alla odds.

Annonser

Vakuum

Idag känns allting lite meningslöst. Jag fortsätter gå upp i vikt. Känns som jag kan se det. Minut för minut. Jag överdriver. Men det är inte okej. Nu måste jag ta tag i det. Men jag vet inte hur jag ska orka. Idag har jag ingen lust.

Bokad

Så nu har jag startat en bokblogg. Kommer skriva här som vanligt men de mesta om böcker kommer hamna där, förhoppningsvis. Jag hade massa bra namnförslag men alla var upptagna. Är visst inte så orginell som jag tror. Bokad blev det tillslut. Kanske ni kommer på något bättre?
Nu ska jag traska hem till pojken.

Smoking housewife

image

Ja. Jag är hemma. Sjukskriven. Fast faktiskt. Jag är inte hemma så mycket. Idag gick jag och fikade med Malin vid elva, handlade, traskade runt på stan och sen upp till sjukhuset. Möte med läkaren och sen promenad hem. Klockan är tio i fyra och jag har lagt mig i soffan. Vila lite och sen hem till Johan ikväll. Så lever livet. Vissa dagar behöver jag mer vila än andra. Men ändå behöver jag vara sjukskriven.

Och bilden har jag lånat från underbaraclara.

Ska det vara så här?

image image

Jag är hundvakt hela dagen. Men hundarna sover och jag kryper upp i soffan och undrar vad jag ska göra. Så ser jag boken mamma köpte av uppfödaren. Helena Dahlstrand som vi köpte Wilja av. Boken om hennes dotter Sanna. Sanna med ADD och högfungerande autism. Ska det vara så här? Jag börjar läsa.

Håller tillbaka tårarna. Läser och läser. Det kunde lika väl stå Issa i stället för Sanna. Så väl känner jag igen mig i hennes känslor. I hennes aggerande.

Lite skilnader finns det. Hon fick sin diagnos som barn. Jag fick min som vuxen. Sen verkar familjens vara lite mer engagerad men de beror kanske på att de redan har diagnoserna.

Likheterna är flera. Det självdestruktiva. Skolans ”lösningar”. Känslan. Ångesten. Ja. Jag tror nästan att någon har skrivit en bok om mig.

Och nej. Det ska inte vara så här. Men det är det. Jag vet det. Det är fel. Det gör mig arg och matt. Jag försöker inte tillåta mig själv att tänka ”det kommer aldrig lösa sig”.
När det är som värst lägger jag all energi på att trampa vatten. Hålla mig flytande. Allt jobbigt läggs undan tills jag ser land.

Jag vet att jag är bra på att dölja att till och med de närmsta har svårt att se när jag är som sämst. Jag drar mig undan. ”jag är trött… Mår lite dåligt.” Och skakar av ångest.

Det verkar som det blev bättre för Sanna och jag hoppas det blir bättre för Issa också.

Nu ska jag ta med hundarna ut i snön.