stäng av

Jag vill stänga av min hjärna. Trycka bort de där tankarna. tänka inte tänka. Jag känner mig som en urvriden disktrasa. Luktar surt. Gammal mjölk.

Jag ska inte haka upp mig. Inte tänka inte inte inte. Det är svårt. Jag har svårt att byta ut mig. Jag måste stänga av.

Ännu en natt

image

Vakennatt. Man skulle kunna tro att jag har småbarn. Tänk om det vore så. Jag mest kan inte släppa taget om dagen.

Jag är blond nu. Nu är det nya tider. Kort ståndaktigt hår.

Jag vill inte sova. Jag vill dricka te prata och skriva. Skriva.

Morgonstånd

image

God morgon typ. Det är en sån dag när man inte vill gå upp. Fast solen skiner och allt är okej. Dagen är: hej Issa släpa dig upp ur sängen. Typ gör dig klar packa träningsläger. Gå och jobba. Springa bort lite mer fläsk. Denna gången med mycket motstånd. Och kanske kortare tid.

”När jag hör Hen tänker jag på Höna” – anonym

Jag har dragit mig länge, riktigt länge för att dra mig in i denna debatten. Hen. Jag har läst, läst, läst och läst om detta i jag vet inte hur länge. Jag har läst er, era upprörda inlägg. Det ena värre än det andra. Tanken med ordet är vad jag förstår att inte dela, att alla har samma förutsättningar, att det är neutralt och inte ska dela upp människor i olika läger.
Därför är det så tråkigt att vad ordet har gjort är att dela upp oss i två läger. De som tycker om det, älskar det och de som hatar det.

Personligen tycker jag om ordet, jag tycker om språk och jag har svårt för sexualiseringen i samhället. Jag tycker framför allt att barn ska vara barn och inte bedömas efter kön. Ojojo. nu blir ni arga.
Men lugna er nu, jag kommer inte operera bort några könsorgan. Mina ofödda barn kommer självklart veta att de är tjej eller kille. Kom igen, ungar är ju smarta!

Varför tycker jag det är viktigt då om det ändå inte kommer funka? Jag har läst om genus, läst en hel del om genus, och jag vet att det är bevisat att vi lägger omedvetet vill gulla med en tjej och att vi tycker att killar ska vara tuffa. Jag vill inte att min flicka ska bli uppskattad för sitt utseende, inte att  pojke ska vara tuff och förväntas att inte gråta eller visa lika mycket känslor.
Ni kanske inte håller med mig och jag kräver inte att ni ska det. Det är min uppfattning och jag tvingar inte på den på någon annan.

Så till hen då.

Hur mycket vi än försöker kan vi inte hindra språket för att utvecklas. Det går inte. Jag förstår faktiskt inte. Jag förstår inte hur ett litet ord. Tre bokstäver kan uppföra så mycket. Det tillkommer nya ord i språket hela tiden. Det är inte längesedan ordet salladsbar infördes i svenskaspråket, då var det ingen som skrek ”Nej låt oss säga restaurang! vi behöver inte fler ord!”

Ni som inte tycker om det, tycker det är överflödigt. Det finns ingen som kommer tvinga er att använda det. Ingen kommer tvinga er att sätta era barn på hendagis lika lite som att ni blir tvingade att sätta era barn på montessoridagis eller friskola. Just det det heter ju inte ens dagis längre, förskola tror jag är mer korrekt. Och vad som var förskola när jag var liten heter numera nolla. Undra om jag kan acceptera detta…

Vad jag har svårast för är de som tycker att det gör att man inte accepterar att alla är olika, att hen skulle föra in alla under en grupp. Ska vi ta bort ordet människa då? Alla människor är ju olika.

Ja, kanske överdriver jag. Kanske drar jag för grova exempel, kanske gör jag det bara för att du ska tänka lite. Kanske är jag precis så extrem som du vill tro.

”Issa vad tänker du på när du inte orkar mer?” ”Jag stannar inte förens jag spyr” ”Du är galen.” ”Jag spyr aldrig.”

Okej, nu ska jag skriva om något jag aldrig skriver om.. bam bam bam… Jag började träna för någr månader sen men när fkassan är som de är så blev det ett uppehåll på cirka en månad.

Jag är trött på min kropp. Jag vill orka mer, hå mer rörlighet, må bättre. Jag vet att jag inte är superfet men jag vill ner lite. Få bort magen så folk slutar tro att jag är gravid och kunna känna mig snygg igen.

Denna veckan bestämde jag mig, nu är det dags att börja på riktigt. Så tisdag onsdag torsdag har jag slitit på gymmet. Efter i dag kommer jag pressa mig längre på styrkan, upptäckte att jag orkar mer än jag trodde.

Sammanfattar träningsveckan.
*1.4 mil crosstariner – 130 minuter – 1500 kalorier
*170 magövnigar
*60 rygglyft
*6 x 30 sec plankan

Nu tar jag helg.

En stjärna bland fyrkanter

Vi lever i ett gilla olika samhälle. Individanpassat är ett ord som (miss)brukas. Det låter fint att säga att alla kan få en utbildning, arbete, vård just efter ens egna behov. Jag är, har blivit, väldigt kritisk mot detta uttryck. Det låter så vackert men i dagens samhälle är det en utopi. Ett luftslott. Så länge du håller dig inom ramen, fyrkanten så finns det lösningar för det mesta.

När jag gick på gymnasiet började bli riktigt riktigt jobbigt. Jag klarade helt inte av det, kom för långt efter då jag inte kunde, orkade, vara med på tillräckligt många lektioner. Jag skulle få en individanpassad skolgång. Vårterminen skulle jag praktisera och efter sommarlovet skulle jag få börja på IV. Det skulle skrivas ett eget schema till mig. Jag skulle få alla obligatoriska ämnen men även ämnen jag själv ville ha och tyckte var roliga.
Praktiken fungerade bra. Allting gick enligt planen. När vi skulle lägga schemat blev det problem. Hjälpläraren jag skulle få för att klara av matten och samhällskunskapen under våren tyckte jag var för bra. Jag fixade det själv, jag skrev VG på nationella provet i matte egentligen MVG men eftersom att jag inte hade tillräcklig närvaro kunde jag inte få MVG. Hoppas ni själva hör hur dumt det låter.

Jag var för bra för IV. De betyg jag hade var för höga. Jag söp inte skallen av mig på helgerna, jag störde inte lektionerna, jag hade inga ”problem”. Rektorns lösning var att jag helt enkelt skulle sluta gymnasiet. Om någon hade sagt det till mig idag hade jag sparkat bakut, ringt media, skrikit. Då var jag ledsen, nedbruten och trodde inte alls på mig själv. Jag hade alldeles för många misslyckanden.

Jag har fortfarande inte någon gymnasiekompetens. Idag är jag heltidsjukskriven. Efter som att jag aldrig har haft ett fast jobb får jag minimi beloppet från försäkringskassan. Årsinkomst 46 000 innan skatt. Jag har försökt på olika praktik platser. Problemet är att handläggarna försöker vagga in mig i någon bomullsvärd. De vill att jag ska leva i en barnsäkrad värld där ingenting kan gå fel. Där jag inte kan möta några problem. De tror att det är det som är utvecklande att det ska stärka mig. Jag förklarar för döva öron att jag kan göra vad som helst så länge mina arbetskamrater vet hur jag är. Vet att jag ibland inte sover på nätterna att jag då kanske behöver få komma en timme senare, att jag har sämre dagar då jag blir trött, behöver få sluta tidigare. Att jag inte alltid klarar alla situationer utan behöver få gå undan och sitta en stund. Bra dagar klarar jag allt. Jag kan jobb självständigt, jag löser stressiga situationer och långa dagar är ingen fara.

För att utvecklas behöver man utmaningar, det är det som stärker än. Jag klarade det! Då vet jag det till nästa gång. Får jag där emot bara en uppgift som jag ska göra varje dag kommer jag tröttna. Ursäkta, jag vill jag kan jag vågar. Jag behöver inte lägga skruvar i en påse. Just nu praktiserar jag i en butik där jag gör allt. Jag håller ordning, hjälper kunder. tar kassan, för in i datasystemet. Jag stöter på saker hela tiden som jag måste lösa. Jag älskar det.

Jag är spretig. Ibland tänker jag på en sån där låda med hål för olika former som man hade som barn. Cirklen skulle ner i det runda hålet, kvadraten i det fyrkantiga osv. I samhällets låda finns det ingen plats för stjärnor. Det är individanpassat så länge man passar in i rätt hål.

Jag har ADHD men jag har också aspbergers. En dubbeldiagnos. Jag är väldigt glad för det, bara ADHD skulle vara väldigt jobbigt på samma sätt som bara aspbergers skulle vara det. Nu jämnar de ut varandra. Men det gör också att jag kanske verkar bättre än jag är. Jag lär mig fort av muntliga förklaringar men att läsa i en teoribok är omöjligt. Jag gör som du säger. Jag är väldigt rak och tar saker bokstavligt. ”Men du sa ju så.” Ja det kanske du gjorde, det kanske inte var så du menade. Situationen kanske hann ändra sig.

Jag är väldigt social samtidigt som jag har väldigt svårt för sociala situationer. Jag har jätte svårt för att prata med okända människor, kontakter med myndigheter är omöjliga. Att svar i telefon med okänt nummer är jätte svårt. Jag jobbar stenhårt på att lära mig beställa på alla typer av restauranger och fik. Varför är det svårt? Jag är rädd för att säga fel, rädd för att någon ska tycka att det jag väljer är konstigt. Jag har svårt för att göra saker jag inte har gjort tidigare. ”Men du behöver ju inte bry dig om vad andra tycker.” Nä det behöver jag inte, jag inser det också. Jag vet att det borde vara jätte lätt att klara av det. Tyvärr är det inte det.

Individanpassat. Eftersom att mitt funktionshinder är osynligt förväntas jag klara av allt som alla andra klarar av. Jag förväntas att kunna lära mig allt (helst själv) jag förväntas orka. Jag förväntas kunna. Ingen skulle kräva att en enbent skulle springa hundra meter lika snabbt som en med två ben.

Jag utövar strategier. Jag kan tycka att det är jobbigt att gå att handla, mycket folk i rörelse mycket intryck från varor på hyllor. Men jag måste inte handla klockan fyra på eftermiddagen. Jag kan gå en halvtimma innan de stänger, då är det mycket lugnare. Har jag haft en jobbig dag kan jag sova på eftermiddagen. Är jag i ett köpcenter eller nöjespark eller liknande med mycket folk måste jag komma ihåg att äta. Äta mycket mer än i vanliga fall. Fylla på energin så att inte stressen, ångesten, intrycken tar över.

Med rätt förväntningar och förutsättningar klarar sig alla.
Ingen väntar sig att se stjärnorna lysa på dagen, de finns där men de behöver mörker och klarhimmel  för att synas.

Stort tack till Cicki som skrev om och länkade till mitt förra inlägg.

Jag blev ett bokstavsbarn

Det är lite drygt ett årsedan jag fick mina diagnoser. Ett år där jag kanske inte har lärt mig mer om mig själv men jag har lärt mig förstå mig själv. Jag utvecklas. Jag vet varför vissa saker blir som dom blir. Jag lär mig, försöker iallafall, hantera misslyckande på ett bättre sätt. Jag är stolt för det jag klarar av. Stolt för det jag gör. Stolt. Stolt för att jag har tagit mig hit och för att jag fortsätter fram åt, uppåt. Vissa dalar finns, andra djupare, vissa svartare och gör mer ont än andra. men jag kan. Och framför allt kommer jag upp igen.

Så vem är jag och vad är diagnoserna? Det där är så knepigt, många säger att det är farligt med diagnoser för man blir ett med diagnosen. Att man förklarar allt med några bokstäver på ett papper. Jag tror det är fel att tänka att man inte ska diagnostisera för att vissa kan missbruka det. Det finns de som missbrukar mat, men det finns ingen som ber dom att inte äta. Det finns de som missbrukar träning men ingen skulle påstå att inte motion är bra. Så kan ni tycka att jag inte kan jämföra med de. Det kanske jag inte kan men vad jag vill poängtera är att bara för att det finns de som inte kan hantera det på ett bra sätt så betyder inte det att man ska sluta diagnostisera folk.

Jag borde fortsätta på det spåret, vad är jag och vad är diagnoser? Jag levde med mina ”funktionsnedsättningar” under så många år innan jag fick mina veta att det var de jag hade så jag har väldigt svårt att se vad som är jag och vad som inte är jag. Jag kan inte tänka mig själv som en lugn stabil ung tjej som aldrig är spontan, hoppar genom stan eller pratar för mycket. Min läkare och jag jobbar mycket på att hitta rätt dos medicin till mig för jag mår väldigt dåligt när medicinen är bra. Förstår ni? När mina symtom försvinner känner jag inte mig själv. Jag kan inte läsa mina tankar, jag blir en fånge i min egna kropp. Jag har ADHD och det är jag. Jag vägrar säga att det inte är jag för jag vet inte vem jag är utan det. Sen kanske man inte borde sätta bokstäver på det, nähä men om det ger samhället större förståelse så bryr jag mig inte.

Många jag möter, de flesta faktiskt, kan inte förstå att jag har ADHD och aspberger, som jag också har men inte har nämnt i texten än. ”Men du är ju inte sån.” Då brukar jag fråga hur en sån är då och jag brukar aldrig få något svar. Nej jag är inte en aggressiv utåtagernade kille. Jag kastar inte stolar, slår inte nävar i väggar, jag skriker inte, springer inte omkring och stör. För visst är det de de flest tänker på. De tänker på barn och de tänker på pojkar. Det har varit något av det jobbigaste på denna resan, det finns inte mycket information att hämta om kvinnor med ADHD. Det är inte många år sen forskarna faktiskt insåg att även tjejer kan ha ADHD, som om ADHD skulle sitta i snoppen. ”humm, vad har du mellan benen? Ingen penis? Då kan vi utesluta ADHD.” Inte heller är det många år sen forskarna förstod att ADHD inte växer bort. Därför finns det inte mycket forskning på kvinnor. Det gör mig arg.

Varför blir jag arg? Jo för kvinnors ADHD ter sig inte alls som männens. Kvinnor kastar i regel inte stolar, kvinnor springer inte runt, kvinnor skriker inte, kvinnor slåss inte. Okej nu generaliserar jag med men jag ska förklara varför, de tjejer som beter sig så här har lätt att få diagnosen och det är faktiskt inte i huvudsak så ADHD yttrar sig bland tjejer.

Kvinnor vänder ångesten ilskan frustrationen inåt. Vi kanske är tysta, vi har extremt höga krav på oss själva, en prestationsångest som inte är från denna värld. Vi vill så gärna vara som alla andra, passa in i mallen. Och vi gör så gott vi kan. Men ångesten slår och ingen förstår. Vi är duktiga väldigt duktiga, väldigt intelligenta, smarta. Vi kan, ja självklart kan vi, men inte jämt. Vi bränner ut oss, bränner på i hundratjugo och ser inte bergväggen innan det är försent vi försöker bromsa, får sladd, välter. Kanske träffar vi väggen, kanske drar vi rakt ner i diket.

Många tjejer skulle behöva diagnosen. Jag hade behövt den. Jag har fått tusen diagnoser. Jag har skurit mig, slutat äta, knaprat lugnade, känt mig utanför. Jag har blivit behandlad för ångest, depression, bipolär sjukdom, humörsvängningar, ”nått jävla tjaffs om typ emotionell personlighets störning” Jag har ätit mediciner i många år. Det tog sex år innan jag fick en riktig utredning. Sex år innan de ens tog sig tid att kolla upp ordentligt och sluta gissa.

Jag är av och på, svart och vitt. Jag vill alltid ha mer. Det finns inget lagom. Allt eller inget. Kan jag inte lösa en uppgift till hundratio procent så löser jag den antagligen inte alls.

Det gör fysiskt ont i mig att göra tråkiga monotona saker. Att koncentrera sig för länge på en och samma sak. Att vara tyst. ¨

Jag är bra på detaljer, jag ser sånt du inte ser. Jag har en verbalförmåga över det normala, jag är rakt på, jag är ärlig. Jag kan uttrycka mig. Jag har en fantastisk logisk förmåga, jag är en pusslare. Jag löser situationer som uppstår. Jag går in för den uppgiften jag har framför mig. Jag är faktiskt jävligt bra på en hel massa.

Jag har inte gått in på aspbergern, jag har inte talat så mycket om de svårigheter jag har. Kanske blir det i ett annat inlägg.

Jag är Issa – Normalspeciell.
Jag vill inte skrämmas men jag vägrar skämmas.