Jag blev ett bokstavsbarn

Det är lite drygt ett årsedan jag fick mina diagnoser. Ett år där jag kanske inte har lärt mig mer om mig själv men jag har lärt mig förstå mig själv. Jag utvecklas. Jag vet varför vissa saker blir som dom blir. Jag lär mig, försöker iallafall, hantera misslyckande på ett bättre sätt. Jag är stolt för det jag klarar av. Stolt för det jag gör. Stolt. Stolt för att jag har tagit mig hit och för att jag fortsätter fram åt, uppåt. Vissa dalar finns, andra djupare, vissa svartare och gör mer ont än andra. men jag kan. Och framför allt kommer jag upp igen.

Så vem är jag och vad är diagnoserna? Det där är så knepigt, många säger att det är farligt med diagnoser för man blir ett med diagnosen. Att man förklarar allt med några bokstäver på ett papper. Jag tror det är fel att tänka att man inte ska diagnostisera för att vissa kan missbruka det. Det finns de som missbrukar mat, men det finns ingen som ber dom att inte äta. Det finns de som missbrukar träning men ingen skulle påstå att inte motion är bra. Så kan ni tycka att jag inte kan jämföra med de. Det kanske jag inte kan men vad jag vill poängtera är att bara för att det finns de som inte kan hantera det på ett bra sätt så betyder inte det att man ska sluta diagnostisera folk.

Jag borde fortsätta på det spåret, vad är jag och vad är diagnoser? Jag levde med mina ”funktionsnedsättningar” under så många år innan jag fick mina veta att det var de jag hade så jag har väldigt svårt att se vad som är jag och vad som inte är jag. Jag kan inte tänka mig själv som en lugn stabil ung tjej som aldrig är spontan, hoppar genom stan eller pratar för mycket. Min läkare och jag jobbar mycket på att hitta rätt dos medicin till mig för jag mår väldigt dåligt när medicinen är bra. Förstår ni? När mina symtom försvinner känner jag inte mig själv. Jag kan inte läsa mina tankar, jag blir en fånge i min egna kropp. Jag har ADHD och det är jag. Jag vägrar säga att det inte är jag för jag vet inte vem jag är utan det. Sen kanske man inte borde sätta bokstäver på det, nähä men om det ger samhället större förståelse så bryr jag mig inte.

Många jag möter, de flesta faktiskt, kan inte förstå att jag har ADHD och aspberger, som jag också har men inte har nämnt i texten än. ”Men du är ju inte sån.” Då brukar jag fråga hur en sån är då och jag brukar aldrig få något svar. Nej jag är inte en aggressiv utåtagernade kille. Jag kastar inte stolar, slår inte nävar i väggar, jag skriker inte, springer inte omkring och stör. För visst är det de de flest tänker på. De tänker på barn och de tänker på pojkar. Det har varit något av det jobbigaste på denna resan, det finns inte mycket information att hämta om kvinnor med ADHD. Det är inte många år sen forskarna faktiskt insåg att även tjejer kan ha ADHD, som om ADHD skulle sitta i snoppen. ”humm, vad har du mellan benen? Ingen penis? Då kan vi utesluta ADHD.” Inte heller är det många år sen forskarna förstod att ADHD inte växer bort. Därför finns det inte mycket forskning på kvinnor. Det gör mig arg.

Varför blir jag arg? Jo för kvinnors ADHD ter sig inte alls som männens. Kvinnor kastar i regel inte stolar, kvinnor springer inte runt, kvinnor skriker inte, kvinnor slåss inte. Okej nu generaliserar jag med men jag ska förklara varför, de tjejer som beter sig så här har lätt att få diagnosen och det är faktiskt inte i huvudsak så ADHD yttrar sig bland tjejer.

Kvinnor vänder ångesten ilskan frustrationen inåt. Vi kanske är tysta, vi har extremt höga krav på oss själva, en prestationsångest som inte är från denna värld. Vi vill så gärna vara som alla andra, passa in i mallen. Och vi gör så gott vi kan. Men ångesten slår och ingen förstår. Vi är duktiga väldigt duktiga, väldigt intelligenta, smarta. Vi kan, ja självklart kan vi, men inte jämt. Vi bränner ut oss, bränner på i hundratjugo och ser inte bergväggen innan det är försent vi försöker bromsa, får sladd, välter. Kanske träffar vi väggen, kanske drar vi rakt ner i diket.

Många tjejer skulle behöva diagnosen. Jag hade behövt den. Jag har fått tusen diagnoser. Jag har skurit mig, slutat äta, knaprat lugnade, känt mig utanför. Jag har blivit behandlad för ångest, depression, bipolär sjukdom, humörsvängningar, ”nått jävla tjaffs om typ emotionell personlighets störning” Jag har ätit mediciner i många år. Det tog sex år innan jag fick en riktig utredning. Sex år innan de ens tog sig tid att kolla upp ordentligt och sluta gissa.

Jag är av och på, svart och vitt. Jag vill alltid ha mer. Det finns inget lagom. Allt eller inget. Kan jag inte lösa en uppgift till hundratio procent så löser jag den antagligen inte alls.

Det gör fysiskt ont i mig att göra tråkiga monotona saker. Att koncentrera sig för länge på en och samma sak. Att vara tyst. ¨

Jag är bra på detaljer, jag ser sånt du inte ser. Jag har en verbalförmåga över det normala, jag är rakt på, jag är ärlig. Jag kan uttrycka mig. Jag har en fantastisk logisk förmåga, jag är en pusslare. Jag löser situationer som uppstår. Jag går in för den uppgiften jag har framför mig. Jag är faktiskt jävligt bra på en hel massa.

Jag har inte gått in på aspbergern, jag har inte talat så mycket om de svårigheter jag har. Kanske blir det i ett annat inlägg.

Jag är Issa – Normalspeciell.
Jag vill inte skrämmas men jag vägrar skämmas.

4 thoughts on “Jag blev ett bokstavsbarn

  1. Du skriver så att man tappar andan! Rrakt, klartänkt och ärligt.
    Sluta aldrig med det! Bästa ”normalspeciella” Issa.

  2. Kanonbra skrivet. Det är mycket tankar som far genom huvudet. Tankar om sonen och hur han har det och har haft det. Hans farmor och farfar har ännu inte kunnat acceptera hans diagnos efter snart trettio år. De säger alltid: ”Han är ju så snäll och trevlig.” Det är klart han är det. Det har inget med hans svårigheter att göra. Han är social och har gott om kamrater. Vilket jag ser som en stor lycka. De har accepterat honom som han är. Jag kan fortfarande komma ihåg hur de låg på knä för att knyta hans skor när hans fingrar inte ville lyda. Då var de sexton år. Det värmer en mammas hjärta när man ser sådant.

    Fortsätt vara den du är. Det är ju du, oavsett diagnos eller inte. Ang medicinering så måste du själv känna vad som är bäst för dig. Men medicinen kanske ändå är bra och att du lär känna igen ditt nya jag när du får lite mer lugn och ro. Det är vad jag tror i alla fall. Hoppas det löser sig.

    Jag hoppas det är OK att jag länkar till det här inlägget. Du har nämligen så bra satt ord på det jag ville säga i mitt inlägg. Du lever ju själv mitt upp i det. Kram

  3. Ping: En stjärna bland fyrkanter | Fegpoeten

  4. Du har all rätt i världen att vara arg på den usla gissningslek det tagit innan en faktisk diagnos ställts.
    Du har också all rätt i världen att vara arg på den mediokra forskningen, studierna och slutsatserna som dragits och dras av kvinnligt ADHD.
    Jag blir rosenrasande när jag läser om skillnader bara beroende på kön.
    Du får mig också att tänka till kring en ung kvinna i min närhet, som mycket väl skulle kunna stämma in på det du berättar om dig själv!?
    Kram, fina normalspeciella Issa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s