En stjärna bland fyrkanter

Vi lever i ett gilla olika samhälle. Individanpassat är ett ord som (miss)brukas. Det låter fint att säga att alla kan få en utbildning, arbete, vård just efter ens egna behov. Jag är, har blivit, väldigt kritisk mot detta uttryck. Det låter så vackert men i dagens samhälle är det en utopi. Ett luftslott. Så länge du håller dig inom ramen, fyrkanten så finns det lösningar för det mesta.

När jag gick på gymnasiet började bli riktigt riktigt jobbigt. Jag klarade helt inte av det, kom för långt efter då jag inte kunde, orkade, vara med på tillräckligt många lektioner. Jag skulle få en individanpassad skolgång. Vårterminen skulle jag praktisera och efter sommarlovet skulle jag få börja på IV. Det skulle skrivas ett eget schema till mig. Jag skulle få alla obligatoriska ämnen men även ämnen jag själv ville ha och tyckte var roliga.
Praktiken fungerade bra. Allting gick enligt planen. När vi skulle lägga schemat blev det problem. Hjälpläraren jag skulle få för att klara av matten och samhällskunskapen under våren tyckte jag var för bra. Jag fixade det själv, jag skrev VG på nationella provet i matte egentligen MVG men eftersom att jag inte hade tillräcklig närvaro kunde jag inte få MVG. Hoppas ni själva hör hur dumt det låter.

Jag var för bra för IV. De betyg jag hade var för höga. Jag söp inte skallen av mig på helgerna, jag störde inte lektionerna, jag hade inga ”problem”. Rektorns lösning var att jag helt enkelt skulle sluta gymnasiet. Om någon hade sagt det till mig idag hade jag sparkat bakut, ringt media, skrikit. Då var jag ledsen, nedbruten och trodde inte alls på mig själv. Jag hade alldeles för många misslyckanden.

Jag har fortfarande inte någon gymnasiekompetens. Idag är jag heltidsjukskriven. Efter som att jag aldrig har haft ett fast jobb får jag minimi beloppet från försäkringskassan. Årsinkomst 46 000 innan skatt. Jag har försökt på olika praktik platser. Problemet är att handläggarna försöker vagga in mig i någon bomullsvärd. De vill att jag ska leva i en barnsäkrad värld där ingenting kan gå fel. Där jag inte kan möta några problem. De tror att det är det som är utvecklande att det ska stärka mig. Jag förklarar för döva öron att jag kan göra vad som helst så länge mina arbetskamrater vet hur jag är. Vet att jag ibland inte sover på nätterna att jag då kanske behöver få komma en timme senare, att jag har sämre dagar då jag blir trött, behöver få sluta tidigare. Att jag inte alltid klarar alla situationer utan behöver få gå undan och sitta en stund. Bra dagar klarar jag allt. Jag kan jobb självständigt, jag löser stressiga situationer och långa dagar är ingen fara.

För att utvecklas behöver man utmaningar, det är det som stärker än. Jag klarade det! Då vet jag det till nästa gång. Får jag där emot bara en uppgift som jag ska göra varje dag kommer jag tröttna. Ursäkta, jag vill jag kan jag vågar. Jag behöver inte lägga skruvar i en påse. Just nu praktiserar jag i en butik där jag gör allt. Jag håller ordning, hjälper kunder. tar kassan, för in i datasystemet. Jag stöter på saker hela tiden som jag måste lösa. Jag älskar det.

Jag är spretig. Ibland tänker jag på en sån där låda med hål för olika former som man hade som barn. Cirklen skulle ner i det runda hålet, kvadraten i det fyrkantiga osv. I samhällets låda finns det ingen plats för stjärnor. Det är individanpassat så länge man passar in i rätt hål.

Jag har ADHD men jag har också aspbergers. En dubbeldiagnos. Jag är väldigt glad för det, bara ADHD skulle vara väldigt jobbigt på samma sätt som bara aspbergers skulle vara det. Nu jämnar de ut varandra. Men det gör också att jag kanske verkar bättre än jag är. Jag lär mig fort av muntliga förklaringar men att läsa i en teoribok är omöjligt. Jag gör som du säger. Jag är väldigt rak och tar saker bokstavligt. ”Men du sa ju så.” Ja det kanske du gjorde, det kanske inte var så du menade. Situationen kanske hann ändra sig.

Jag är väldigt social samtidigt som jag har väldigt svårt för sociala situationer. Jag har jätte svårt för att prata med okända människor, kontakter med myndigheter är omöjliga. Att svar i telefon med okänt nummer är jätte svårt. Jag jobbar stenhårt på att lära mig beställa på alla typer av restauranger och fik. Varför är det svårt? Jag är rädd för att säga fel, rädd för att någon ska tycka att det jag väljer är konstigt. Jag har svårt för att göra saker jag inte har gjort tidigare. ”Men du behöver ju inte bry dig om vad andra tycker.” Nä det behöver jag inte, jag inser det också. Jag vet att det borde vara jätte lätt att klara av det. Tyvärr är det inte det.

Individanpassat. Eftersom att mitt funktionshinder är osynligt förväntas jag klara av allt som alla andra klarar av. Jag förväntas att kunna lära mig allt (helst själv) jag förväntas orka. Jag förväntas kunna. Ingen skulle kräva att en enbent skulle springa hundra meter lika snabbt som en med två ben.

Jag utövar strategier. Jag kan tycka att det är jobbigt att gå att handla, mycket folk i rörelse mycket intryck från varor på hyllor. Men jag måste inte handla klockan fyra på eftermiddagen. Jag kan gå en halvtimma innan de stänger, då är det mycket lugnare. Har jag haft en jobbig dag kan jag sova på eftermiddagen. Är jag i ett köpcenter eller nöjespark eller liknande med mycket folk måste jag komma ihåg att äta. Äta mycket mer än i vanliga fall. Fylla på energin så att inte stressen, ångesten, intrycken tar över.

Med rätt förväntningar och förutsättningar klarar sig alla.
Ingen väntar sig att se stjärnorna lysa på dagen, de finns där men de behöver mörker och klarhimmel  för att synas.

Stort tack till Cicki som skrev om och länkade till mitt förra inlägg.

One thought on “En stjärna bland fyrkanter

  1. En tanke som slår mig att om du också har en Asperger-diagnos så har du rätt till LSS, Lagen om stöd och service. Det skulle innebära att du kan få en lönebidragstjänst. Alltså ett vanligt arbete men där staten betalar en viss del av din lön och arbetsgivaren resten. Min son har ett sådant jobb på kommunen, men man kan få det var som helst. Förr jobbade han på Willys med det funkade inte för honom. En lönebidragstjänst innebär att arbetsgivaren kan inte ställa samma krav på dig som på sina andra anställda. T ex om du behöver en sovmorgon så har du rätt att få det om arbetsgivaren vet att du fungerar så. Eller andra saker som du behöver för att kunna fungera bäst.

    Jag märker också när jag läser din historia att det trillar ner några tioöringar hos mig. Jag fattar bättre varför sonen reagerar si eller så i vissa situationer. Ändå har jag levt med honom i snart 36 år. Men man blir aldrig för gammal för att lära sig mer……:-)

    Du får gärna maila mig om du undrar över något. Jag kanske kan hjälpa till att hitta på bra lösningar eller fungera som ett bollplank. Du hittar mina mailadresser på min blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s