Ångesten

Det är en sån natt när man måste slåss för att hålla ångesten borta. Jag glömde tabletterna hemma. Det regnar. Jag kramar mig själv. Håller mig hårt och viskar ”han älskar mig visst” tusen gånger till ångesten som tycker att ingen. Ingen. Kan älska mig. Jag vill bita riva och slå mig. Jag gör ingenting. Försöker andas lungt. Ser ut genom fönstret. Ser det vita försvinna och det svarta ta över. Torkar tårarna. Han stryker mig över ryggen. Jag vet att han finns där. Det hjälper.

Det här är en natt att ta sig igenom. Som alla nätter. Andas och knuffa undan tankarna. Jag klarar det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s