samtal

Vi pratar viktiga saker Franny och jag, hon pratar hocky, jag försöker förstå. Men det kryper i mig av bara tanken att stå där i klacken. Vara en i massan som hon älskar, sjunga tillsammans klappa och dela något med tusentals. Nej, det är inget för mig.

Jag tycker inte ens som att så bland skrikande Lasse fans hur mycket jag än gillar Lars Winnerbäck. Så vill jag inte se mig till en av de där ”Lasse lasse lasse” tjejerna. Jag vill vara så mycket mer än så. Vi säger att det kanske har med uppväxt att göra. Att jag är så starkt uppfostrad att klara mig själv att jag inte kan uppskatta sånt. Det är tråkigt vad barndomen gör med oss.

Hon sägar att ”Du ska då vara så jäkla unik!” och det är nog så, jag tappar bort mig själv så lätt. Jag behöver raka spår, enkla tankar och hela tiden veta, Vad är jag? var är jag? Vad tänker jag? Annars blir jag vilsen och rädd…

Jag har gett upp mig själv så många gånger att jag håller hårt nu, i det som är viktigt och sant. Jag förlorar mig lätt i kärleken, ger upp mig själv, försöker vara till lags, inte vara jag. Inte vara för mycket. Denna gången är det inte så, denna gången tilllåter jag det inte att bli så, fast jag märker själv att jag gör saker i smyg, plockar undan saker jag kanske skäms över, eller det gör jag inte heller. Jag skäms inte, jag är bara rädd att han inte skulle gilla det. Eller förstå. Rädd för att behöva försvara något, även om jag vet att det aldrig skulle behövas. Jag försöker vänja mig av vid det. Konstiga beteenden man har. Konstiga tankar.

Annonser

2 thoughts on “samtal

  1. Ping: Nån form av årskrönika. Februari 2011 | Fegpoeten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s