Jag ensamhetskliar och det gnager i mig ungefär som huvudvärken. Det surrar i fingrarna och jag tänker att i dag vill jag skapa något stort. Ställer mig upp och världens snurrar när feberbenen inte alls vill gå framåt. De vill ligga. Vila. Jag vill leva. Träffa dig. Skratta och kramas.
Det river i mig av fåniga ensamhetstankar. Där ligger du och ingen tycker om dig. Och jag vill bara skrika tillbaka att, joho nån tycker visst om mig. Det tror jag faktiskt på mer än du ångest-tråk-huvud som bara ska snacka neggo saker om mig hela tiden. Fuck you.

Jag ska sluta lyssna så mycket på mig själv.

Annonser

One thought on “

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s