Sovmorgon. Kattmys. Soffmys. Nagelmålning. Kaffefrukost. Promenad. Godisköp. Handling.Matlagning. Mys. Så ska det låta. Äkta människor. Äggmacksmys.

Typ världens bästa söndag.

Tänder tusen ljus dricker vin och mår helt okej.

Jag är hundvakt hela dagen. Men hundarna sover och jag kryper upp i soffan och undrar vad jag ska göra. Så ser jag boken mamma köpte av uppfödaren. Helena Dahlstrand som vi köpte Wilja av. Boken om hennes dotter Sanna. Sanna med ADD och högfungerande autism. Ska det vara så här? Jag börjar läsa.

Håller tillbaka tårarna. Läser och läser. Det kunde lika väl stå Issa i stället för Sanna. Så väl känner jag igen mig i hennes känslor. I hennes aggerande.

Lite skilnader finns det. Hon fick sin diagnos som barn. Jag fick min som vuxen. Sen verkar familjens vara lite mer engagerad men de beror kanske på att de redan har diagnoserna.

Likheterna är flera. Det självdestruktiva. Skolans ”lösningar”. Känslan. Ångesten. Ja. Jag tror nästan att någon har skrivit en bok om mig.

Och nej. Det ska inte vara så här. Men det är det. Jag vet det. Det är fel. Det gör mig arg och matt. Jag försöker inte tillåta mig själv att tänka ”det kommer aldrig lösa sig”.
När det är som värst lägger jag all energi på att trampa vatten. Hålla mig flytande. Allt jobbigt läggs undan tills jag ser land.

Jag vet att jag är bra på att dölja att till och med de närmsta har svårt att se när jag är som sämst. Jag drar mig undan. ”jag är trött… Mår lite dåligt.” Och skakar av ångest.

Det verkar som det blev bättre för Sanna och jag hoppas det blir bättre för Issa också.

Nu ska jag ta med hundarna ut i snön.

Mysan och jag myser med våran favorit pojke. Det är hur bra som helst. Så spelar vi wordfued och äter glass. Bästa natten.

Ni kan gå in här och beställa en till mig, den med Florence and the machine kanske?

Jag försöker sova. Försöker. Katten vid halsen. Lilla livet.